I våra minnen väcks de till liv

Att drömma sig tillbaka, undrar när vi börjar med det. Kanske i min ålder där vi hunnit samla på oss en hel del minnen som allt lättare kan plockas fram i ljuset. Och har vi då någon likasinnad att samtala med, går det lättare och är intressantare.

Häromkvällen hälsade jag på hos en äldre släkting, min pappas yngre kusin. Vi kom överens om att jag skulle komma vid sjutiden på kvällen. Vi fikade och pratade i massor. Innan vi visste ordet av hade klockan blivit halv ett på natten. Så går det när det finns gemensamma minnen och vi båda var lika intresserade av att prata om släkter som kommit och gått.

Allt blir så levande en sådan kväll och eftersom hon är 15 år äldre än vad jag är, kunde hon berätta om tider innan jag började finnas. Allt medan jag kunde fylla på med sådant som hänt under mina 63 år på jorden.

Men när vi kom att prata om våra mödrar blev det extra känslosamt. Stundtals kände vi båda att vi nog inte var ensamma i rummet. Att våra mödrar var med oss, andligen. Låter det konstigt. Ja kanske, men så kändes det i alla fall just då.

Släkten på min pappas sida är nog den mest spännande. Pappas morfar var mycket synsk och kunde stävja blod. Pappa hade också den gåvan, om än inte lika uttalad. Han var också mycket bra på att ta bort vårtor. Och själv har jag väl egentligen inte vågat ta reda på ifall den gått i arv. Det krävs en stor andlig styrka för att använda gåvor sägs det…

Har du också börjat tänka på tider som flytt?

Följ och gilla: