En Adventsaga – Men gymnastikskorna blev kvar…

Allting var annorlunda på den här tiden och ändå är det inte så väldigt länge sidan. Berättelsen utspelar sig under 1920-talet någonstans i Sverige. Och den är på många sätt rörande, obegriplig och hjärtskärande, men har på sitt sätt en lyckligt slut.

Emil var en ung man som sedan barnsben varit barnsoldat i Frälsningsarmén, något som följde av att båda hans föräldrar var medlemmar i denna frikyrka. Han var tidigt en flitig försäljare av “Frälsis” tidning Stridsropet, uppfylld av Gud som han var.

Hans pappa Nils, var synsk och kunde se både det ena och det andra. Det var en förmåga han ärvt och som sedan också skulle ärvas av kommande generationer. Nils kunde se både det ena och det andra av sådant som skulle komma att hända. Han hade gåvan. Båda han och hans hustru Greta hade kommit långväga ifrån till den lilla staden där de startat en liten rörelse som gav pengar till mat och husrum för dem själva och de många barnen, däribland Emil.

Emil traskade gata upp och gata ner med Stridsropet under armen och sålde till alla han kunde. På fötterna hade han trasiga gymnastikskor vilken tid på året det än var. De hade de inte så fett och allt som fanns skulle delas med den stora familjen. Barnen fick hjälpa till med det. Hans äldre bror Axel brukade reta honom för skorna och säga “Tror du verkligen att Gud släpper in dig i himlen med de där trasiga skorna”. Varvid Nils svarade “Då sparkar jag av mig dem innan”.

Hela familjen bodde i den övre stadsdelen där de hade en liten stuga med tillhörande vedbod och andra uthus. En dag kom mamma  Hilda hem och fann maken Nils i vedboden. Han var i upplösningstillstånd, helt förtvivlad och vrålade gång på gång “Nu har det gått dåligt för Emil”. Synsk som han var såg han precis vad som inträffat.

Emil var som vanligt ute och sålde Stridsropet helt uppfylld av sin mission att frälsa så många som han bara kunde. Kanske var han inte helt uppmärksam när en av den lilla stadens få fordon kom körande. Bakom ratten satt en av de bättre bemedlade i i staden som alltså hade råd med bil. Han sjöng muntert för sig själv efter att ha varit på lokal där han inmundigat några snapsar. Han kände sig glad i hågen.

Så plötsligt dök Emil upp framför fordonet, lite frånvarande och uppfylld av gudomlig glädje och förtröstan som han var. Sen hände det som inte får hända, då mannen med sin bil inte hann styra undan utan körde på den stackars pojken. Emil flög och när man sedan kom fram till platsen för olyckan var Emil död. Han hade farit till Gud, som han själv skulle ha uttryckt det. Vad hände då med den som kört på honom? Ingenting alls. Vid den tiden var det skillnad på folk och fä och eftersom föraren av den olycksaliga bilen var ett “högdjur” fick han aldrig ens stå till svars för vad han gjort.

Bredvid Emils livlösa kropp stod gymnastikskorna. Precis som han sagt hade han sparkat av sig dem innan han for upp till den himmelske Fadern.

Följ och gilla:

En Adventsaga med lyckligt slut

Vera satt vid köksfönstret och tittade ut. Där långt borta över trädtopparna ljusnade det. Himlen fick sin gryningsfärg och solen var på väg upp. Det var första advent, den 3:e december i år, och solen steg inte upp över horisonten förrän ungefär halv tio på förmiddagen. Sen försvann hon efter fyra timmar. Så var det vid den här tiden på året långt uppe i norr. Men folket som bodde här var vana och visste att ta vara på dygnets ljusa timmar.

Hon var ensam hemma och huset var alldeles tyst. Det enda som hördes var klockans tickande. Första ljuset var tänt i adventsljusstaken, lågan fladdrade och vemodet kom över henne. Tankarna kom och gick, det var allt möjligt som passerade. Hon hade levt ett långt och omväxlande liv. Tre barn hade hon fött, två flickor och en pojke. En av flickorna hade hon förlorat i lungsot, som tuberkulosen kallades vid den tiden. Men de två andra hade nått vuxen ålder, blivit rejäla människor som gift sig och fått fina barn. En snäll man hade hon också haft. Ja, han var borta nu sedan 10 år, men de hade fått en fint liv tillsammans. Även om det varit strävsamt ibland så hade glädjeämnena varit många.

Tankarna gick vidare och alla hennes syskon dök upp en efter en. De hade varit 14 barn i familjen, men nu var hon ensam kvar. Vännerna hade också farit till Gud som hon uttryckte det, djupt troende som hon var. Själv började hon också känna sig färdig med livet och hon började längta efter sina nära och kära. Dem skulle hon få träffa där uppe hos Gud Fader, det visste hon. Visst hade hon barn, barnbarn och barnbarnsbarn kvar att glädjas åt, men de hade ju sina liv. Själv hade hon hunnit fylla 94 år och kroppen hade gjort sitt.

Vera slutade plötsligt att tänka och spanade ut över snövidderna. Det var inte så väldigt djup snö, kanske en halv meter och det såg ut att bli en väldigt vacker dag. Hon skärpte blicken, vad var det där långt bort, strax hitom skogsbrynet? Hon såg någonting vitt som rörde sig över snön och satt stilla och väntade. Efter några minuter såg hon vad det var och hon förstod att det var till henne den var på väg. En stor glädje bubblade upp inom henne, hon slöt ögonen och väntade…

Följ och gilla: