Magiska möten

Under ett helt liv möter vi många människor. Ju fler år vi lever, desto fler möter vi, relativt sett. En del människor möter vi och skiljs ifrån av olika anledningar. En del människor blir vänner för livet. Ibland skapas värdefulla och livslånga relationer tidig i livet. Ibland dröjer det innan det magiska ögonblicket infinner sig då vi möter en själsfrände. Ett sådant möte vill jag berätta om nu.

I somras träffade jag Irene som är bördig från Tornedalen för för första gången – på riktigt. Visst, vi hade setts helt flyktigt i min födelsestad Boden där hon bor och som jag lämnat för grannstaden Luleå. Vi har också setts och hörts en del via Facebook och jag bland annat har njutit av Irenes morgonbetraktelser.

Jag har länge vetat att Irene är kristen och därtill politiskt engagerad i kyrkan. Själv har jag, som också är född under den svartvita tiden, burit med mig en barnatro ganska djupt begravd inom mig. En barnatro som jag ibland hårdnackat förnekat och som ibland fått flyta upp till ytan under livets gång. I somras kände jag då ett pockande behov att diskutera trosfrågor med någon. Jag ville absolut inte vända mig till en salvelsefull präst eller liknande. Jag ville prata vardagsspråk och ställa frågor för att komma vidare i mina funderingar.

Då tog jag efter lång vånda mod till mig och kontaktade Irene med frågan om vi kunde träffas och prata. Jag var visserligen rädd för att hon skulle säga nej, hon är ju en mycket engagerad och upptagen kvinna, men hon sa ja. Vi bestämde att träffas hemma hos henne över en fika.

Och där högt uppe i skyn på sjunde våningen klev jag in i hennes liv och hon i mitt. Vi pratade om Gud, Jesus och allt möjligt. Jag fick svar på massor av frågor som tog mig vidare i min gudstro och som jag bearbetat sen dess. Det var helt underbart.

Men inte nog med det. Vi fann varandra på många andra plan och pratade om stort och smått, precis som att vi känt varandra hur länge som helst. Det är svårt att beskriva men var helt underbart. Tänk hur det kan bli. I min värld var det helt magiskt och jag kände en frid och lycka när jag begav mig hemåt.

Igår träffades vi igen och fortsatte samtalet, en del om trosfrågor men också om allt möjligt annat. Det var precis som att vi fortsatte där vi slutat vid vårt möte i somras. En lika skön känsla infann sig snabbt, där högt uppe i himlens höjd, i Irenes kök. Nu vågade jag fråga ifall jag kunde få följa med på en gudstjänst/högmässa då hon inte var kyrkvärd eller hade annan uppgift – jag ville prova att ta nattvarden igen. Något jag inte gjort sedan konfirmationen – och det var länge sedan. Jag fick ett ja till svar och behöver bara höra av mig så får jag följa…

Med ett stort leende på läpparna begav jag mig hemåt. Jag längtar redan efter nästa gång vi ses…

Följ och gilla:

En hårsmån ifrån – eller kanske två…

Nära men ändå långt ifrån. Eller kanske bara långt ifrån så man får kämpa. I detta fallet är det med allra största sannolikhet ouppnåeligt – kanske i nästa liv, men inte nu.

Som författare skaffar man sig väl en viss image, tror jag i alla fall. Själv har jag haft en vision över hur jag skulle vilja se ut. En outstanding outfit och ett svallande, lockigt, burrigt, ostyrigt, fantastiskt hår. Ni vet som Jessika Gerdin, programledare i Babel. Lägg därtill vältalig och kunnig, som tidigare nämnda Jessika. Jag missar inte ett enda program numera 🙂

Allt det där med outfiten, det kan jag fixa. Där handlar det bara om att våga klä sig i fantastiska kreationer. Men håret går inte att förändra. Jag får göra det bästa möjliga av det hår jag begåvats med. Men…

…varför skriver jag det här? För varför skulle jag vara bättre människa och författare om jag såg ut på ett speciellt sätt? Men vi människor har en förmåga att känna oss dåliga och att vi tror oss inte duga – om vi inte ser ut på och är på ett visst sätt. När det bara handlar om att vara sig själv. Det är det bästa! Min och din personliga image som vi redan har är den bästa!

Var dig själv, alla andra är upptagna!

I Rävens Spår

Följ och gilla:

En viss musikalitet krävs absolut!

Musikalitet, rent traditionellt, är att ha “förmågan att uppfatta musik (musikalisk receptivitet), att kunna reproducera musik, samt att kunna skapa musik (musikalisk kreativitet)” (Wikipedia).

I min värld är musikalitet ett mycket vidare begrepp som innefattar mycket mer i livet till exempel i kommunikationen med andra människor. Som författare har jag god nytta av att inneha just denna musikalitet. Jag ska nå ut till människor så att de kan ta in min berättelse, kan berätta den vidare till andra och kanske bli inspirerade att skriva själva. Så ska jag också inneha kreativiteten att skriva och berätta på ett sätt som verkligen fångar läsaren. Att jag även är traditionellt musikalisk det vill säga sjunger och spelar flera instrument, är en klar tillgång.

Min allra första bok är nu insänd för tryckning och jag väntar passionerat och ivrigt på att få se resultatet i ett exemplar som jag får hemsänt mycket snart. Boken I Rävens Spår är en äventyrssaga för barn 3-6 år som du kan läsa mer om HÄR

Följ och gilla:

Har vi något att vara tacksamma över egentligen?

Här ligger sanningen i betraktarens öga. När vi har det jobbigt i livet kan det vara svårt att vara tacksam. Andra gånger är det lättare. Själv väljer jag att försöka känna tacksamhet varje dag.

Enligt Svenska Kyrkan infaller Tacksägelsedagen 2017 den 8 oktober för att vi ska få möjlighet att tacka för vad jorden ger. Men det finns ju så oändligt mycket annat att vara tacksam över. Och att vara tacksam över höstens skörd är ju inte aktuellt för de flesta av oss i vår tid.

Om du har svårt att känna tacksamhet kan jag ge dig ett knep. Tänk efter vid sängdags varje kväll vad som varit bra med dagen, något att vara tacksam över. Det kan krävas lite träning, men övning ger färdighet. Du kan också skriva ner dina “kvälls-tacksamheter” i en liten bok du har vid sängen – så har du möjlighet att gå tillbaka och titta historiskt på vad du känt tacksamhet över. Det här var jag tacksam över igår kväll:

  • Att vi haft en bra ledig dag tillsammans min man och jag.
  • Att jag äntligen lyckats fixa omslaget till min bok som ska till tryckeriet kommande vecka.
  • Över mina nya vänner i gruppen Författare på Facebook som kommer med värdefulla råd och tips när jag ställer frågor.
  • Att vi åt en lyxmiddag som smakade så himla gott och ändå var en lchf-variant.
  • Att jag börjat en kurs i ukulele och träffat så trevliga människor där.
  • Att jag börjat om att sjunga med Chorisma.

Som du ser behöver det inte vara så märkvärdiga saker. Men de känns sköna att tänka på och vara tacksam över precis innan det är dags att sova. Testa du också 🙂

Följ och gilla:

En riktig fullblodsegoist eller en ond människa?

– Du kommer att ta livet av honom din jävla idiot, skrek Mari. Hur länge tror du han pallar med dig? Jag vill att du försvinner ur våra liv så vi får lugn och ro någon gång. Såhär vill vi inte ha det. Såhär kan vi inte ha det.

Hon var rejält förbannad på sin kusin. Under minst 30 års tid hade han utnyttjat hennes man och krävt att han skulle fixa både det ena och det andra, plus ställa upp med pengar. Familjens pengar. Hennes man var det snällaste och mest hjälpsamma som nånsin gått i ett par skor. Han ställde alltid upp. Men hennes kusin krävde alltid mer – och mer – och mer.

De två, kusinen och hennes man, hade fruktansvärda gräl och hon såg på sin man att han blev allt mer sliten. Han sov inte på nätterna och hon började alltmer oroa sig för att han skulle dö på kuppen. Ingen människa kunde klara en sån press hur länge som helst. Och han var ju inte helt ung längre.

Kusin Urban stirrade på Mari helt förbluffad och faktiskt lite rädd. Han hade aldrig sett henne så arg förut. Hon var högröd i ansiktet, ögonen blixtrade och hon såg ut att vilja klösa ögonen ur honom. Dessutom hade hon inte vid ett enda tillfälle under alla dessa år nämnt någonting, aldrig verkat bry sig om saker och tings ordning. Det vill säga att han utnyttjade hennes man, för nog visste han att det var precis det han höll på med. Vad skulle han lämpligen svara på hennes utbrott?

– Vad menar du? började Urban och såg väldigt ledsen ut i ögonen. Jag vet ju inte vad jag skulle ta mig till om jag inte fick den här hjälpen. Hans underläpp darrade och han hade tårar i ögonen…


En liten fantasi med livets erfarenhet som grund. Men är kusinen full av ondska eller är han bara en egoist som trots att han var 60 bast, aldrig behövt ta ansvar själv? En människa som behöver en “doer” och “helper” hela livet ut? Finns genuint onda människor, eller är de en produkt av uppväxten och livet?

Följ och gilla: