Nyårsnatten är fylld av magi och löften

Idag skriver vi 2018 och det nya året har börjat. Hur kommer det att bli? Vilka glädjeämnen och sorger ska vi möta? Det vet vi inte säkert utan det som kommer det kommer.

Så har vi nyårsnatten. Strax efter klockan 24.00 kan vi lyssna in det nya året och även om vi inte helt kan förutse årets glädjeämnen och sorger kan vi bestämma oss för hur vi ska möta dem. Vi kan låta glädjen få stor plats och inte låta sorg och förtretligheter helt förlama oss. Tanken styr oss, det är viktigt att tänka på… Häri ligger magin…

Traditionsenligt företog mannen och jag en skön nyårsdagspromenad. Gymmet är stängt och då brukar jag få sällskap av honom. Under trevligt småprat traskade vi omkring i skogen.

Även om jag inte välsignar oljudet från skotrar, är jag glad över skoterspårens “promenadvägar”. Hem kom vi med härligt röda rosor på kinderna. Mysigt.

Imorgon är det vardag igen med allt vad det innebär. För mig blir det jobb och skrivande på nya boken. Funderar också på hur länge julpyntet ska få vara kvar. Kanske över Trettondagshelgen, jag får se. Hur brukar ni göra?

God fortsättning på det nya året!

Följ och gilla:

Burken & Bokslutet

Eftertänksamhetens timme är snart slagen. Dagen före nyårsafton är det lätt att hamna i tankar på hur det gamla året varit. Lätt att se det som varit dåligt och inte det som varit bra. Men här har jag en idé om hur vi kan minnas de bra sakerna bättre.

Börja det nya året med en tom burk – fyll den sedan under året med små lappar med bra saker som händer dig, saker du är tacksam över. Töm sedan burken på nyårsafton 2018 och se alla härliga och fantastiska saker du upplevt under det gångna året. Ett slags bokslut med hjälp av små söta “fusk”lappar av kärlek ❤

Gillar du bättre att skriva i en bok? Skaffa dig då en vacker anteckningsbok och döp den till “Tacksamhetsdagbok”. Skriv sedan in saker du är tacksam över, helst varje dag/kväll.

Bra och kärleksfulla nyårslöften för din egen skull! Men som spiller över på andra människor,,,

Följ och gilla:

En portion Magi tack!

Varför skulle inte livet kunna vara Magiskt? Inte trist, grått, enahanda och så vidare, utan just Magiskt! Fixa det till mig Gud. Då ska jag tro på dig.

Så skulle det kunna vara. Att vi kräver av Gud eller föralldel någon annan att de ska fixa den där Magin vi längtar så mycket efter. Ju äldre vi blir desto mer behövs det för att få oss i spinn. Men det är varken Guds eller någon annans jobb att fixa Magi i ditt liv.

Magi är högst personlig och en känsla. Någonting du skapar och upplever med alla sinnen. Du kan slå på “magi-strömbrytaren” då du upplever samvaro med en älskad vän, då du vandrar i naturen, läser en text eller lyssnar på musik du älskar. Den här texten fyller mig med magi:

“Det blåser på månen
En blåklocka slår
För allt det som är
Som inget vill vara
Jag vandrar i vinden
Ett tidevarv går
Sen är allt det som skrämt mig
Inbillning bara…”

Allra mest njutbar är texten då den är tonsatt. Ja, den ska egentligen upplevas med öronen. Då är den som allra bäst och skapar mest Magi. Den fyller i alla fall på min “magi-nivå” ordentligt. Blunda och lyssna – vad tycker du?

Följ och gilla:

Uti storm och natt!

Vissa ord kan betyda extra mycket för en. För mig är det en textrad från en skål som bara plockades fram i juletid i mitt barndomshem. Den skålen står numera alltid på hedersplats i min bokhylla, på en speciell hylla med barndomsminnen.

Den är nött och skålens dekorationer suddiga, men vad gör det. Jag vet hur den såg ut från början. Men det är sleven i skålen som innehåller textraden jag syftar på, “Sök i allt blott själva kärnan”. För en del år sedan sökte jag på just den textraden och fann då att den kom från en dikt av K.V Böttiger och när jag läste hela texten fick jag en aha-upplevelse. Den sade mig så väldigt mycket. Tänk att en dikt kan säga så mycket med några få ord som somliga behöver en hel bok för att beskriva. Här är dikten i sin helhet.

Låt dig ej af ytan fånga,

Tro ej tingens sken !

Vädersolar äro många,

Solen är blott en.

Gå till bottnen utaf tingen,

Pröfva vänners halt !

Många vänner, det är ingen,

En kan vara allt.

 

Men den enda, men den bästa

Vårda som en skatt !

Vid den stjernan ögat fästa

Uti storm och natt !

Sök i allt blott sjelfva kärnan ;

Skal är allt, som bräcks.

Finner du den rätta stjernan,

Följ den, tills hon släcks.

…………………………………….K.V Böttiger

Inte utan att dikten triggar min poetiska ådra. Den väcker något i mig i all sin enkelhet.

I min värld och mitt huvud säger den väldigt mycket om mellanmänskliga relationer. Den har ett djup och den är ändå enkel och lättillgänglig. Jag vet inte exakt när poeten Böttiger levde, annat än att det var under 1800-talet. Jag har sökt med ljus och lykta efter ledtrådar via Google men jag får nog söka andra källor.

Vad tycker du att diktens strofer säger dig?
Om du känner till var jag kan hämta mer information. Tipsa mig gärna 🙂

Skriv i en kommentar, eller varför inte skicka ett PM till mig på Facebook det vore intressant att höra hur just du tänker.

Följ och gilla:

I våra minnen väcks de till liv

Att drömma sig tillbaka, undrar när vi börjar med det. Kanske i min ålder där vi hunnit samla på oss en hel del minnen som allt lättare kan plockas fram i ljuset. Och har vi då någon likasinnad att samtala med, går det lättare och är intressantare.

Häromkvällen hälsade jag på hos en äldre släkting, min pappas yngre kusin. Vi kom överens om att jag skulle komma vid sjutiden på kvällen. Vi fikade och pratade i massor. Innan vi visste ordet av hade klockan blivit halv ett på natten. Så går det när det finns gemensamma minnen och vi båda var lika intresserade av att prata om släkter som kommit och gått.

Allt blir så levande en sådan kväll och eftersom hon är 15 år äldre än vad jag är, kunde hon berätta om tider innan jag började finnas. Allt medan jag kunde fylla på med sådant som hänt under mina 63 år på jorden.

Men när vi kom att prata om våra mödrar blev det extra känslosamt. Stundtals kände vi båda att vi nog inte var ensamma i rummet. Att våra mödrar var med oss, andligen. Låter det konstigt. Ja kanske, men så kändes det i alla fall just då.

Släkten på min pappas sida är nog den mest spännande. Pappas morfar var mycket synsk och kunde stävja blod. Pappa hade också den gåvan, om än inte lika uttalad. Han var också mycket bra på att ta bort vårtor. Och själv har jag väl egentligen inte vågat ta reda på ifall den gått i arv. Det krävs en stor andlig styrka för att använda gåvor sägs det…

Har du också börjat tänka på tider som flytt?

Följ och gilla: