En Adventsaga med lyckligt slut

Vera satt vid köksfönstret och tittade ut. Där långt borta över trädtopparna ljusnade det. Himlen fick sin gryningsfärg och solen var på väg upp. Det var första advent, den 3:e december i år, och solen steg inte upp över horisonten förrän ungefär halv tio på förmiddagen. Sen försvann hon efter fyra timmar. Så var det vid den här tiden på året långt uppe i norr. Men folket som bodde här var vana och visste att ta vara på dygnets ljusa timmar.

Hon var ensam hemma och huset var alldeles tyst. Det enda som hördes var klockans tickande. Första ljuset var tänt i adventsljusstaken, lågan fladdrade och vemodet kom över henne. Tankarna kom och gick, det var allt möjligt som passerade. Hon hade levt ett långt och omväxlande liv. Tre barn hade hon fött, två flickor och en pojke. En av flickorna hade hon förlorat i lungsot, som tuberkulosen kallades vid den tiden. Men de två andra hade nått vuxen ålder, blivit rejäla människor som gift sig och fått fina barn. En snäll man hade hon också haft. Ja, han var borta nu sedan 10 år, men de hade fått en fint liv tillsammans. Även om det varit strävsamt ibland så hade glädjeämnena varit många.

Tankarna gick vidare och alla hennes syskon dök upp en efter en. De hade varit 14 barn i familjen, men nu var hon ensam kvar. Vännerna hade också farit till Gud som hon uttryckte det, djupt troende som hon var. Själv började hon också känna sig färdig med livet och hon började längta efter sina nära och kära. Dem skulle hon få träffa där uppe hos Gud Fader, det visste hon. Visst hade hon barn, barnbarn och barnbarnsbarn kvar att glädjas åt, men de hade ju sina liv. Själv hade hon hunnit fylla 94 år och kroppen hade gjort sitt.

Vera slutade plötsligt att tänka och spanade ut över snövidderna. Det var inte så väldigt djup snö, kanske en halv meter och det såg ut att bli en väldigt vacker dag. Hon skärpte blicken, vad var det där långt bort, strax hitom skogsbrynet? Hon såg någonting vitt som rörde sig över snön och satt stilla och väntade. Efter några minuter såg hon vad det var och hon förstod att det var till henne den var på väg. En stor glädje bubblade upp inom henne, hon slöt ögonen och väntade…

Följ och gilla:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *