En riktig fullblodsegoist eller en ond människa?

– Du kommer att ta livet av honom din jävla idiot, skrek Mari. Hur länge tror du han pallar med dig? Jag vill att du försvinner ur våra liv så vi får lugn och ro någon gång. Såhär vill vi inte ha det. Såhär kan vi inte ha det.

Hon var rejält förbannad på sin kusin. Under minst 30 års tid hade han utnyttjat hennes man och krävt att han skulle fixa både det ena och det andra, plus ställa upp med pengar. Familjens pengar. Hennes man var det snällaste och mest hjälpsamma som nånsin gått i ett par skor. Han ställde alltid upp. Men hennes kusin krävde alltid mer – och mer – och mer.

De två, kusinen och hennes man, hade fruktansvärda gräl och hon såg på sin man att han blev allt mer sliten. Han sov inte på nätterna och hon började alltmer oroa sig för att han skulle dö på kuppen. Ingen människa kunde klara en sån press hur länge som helst. Och han var ju inte helt ung längre.

Kusin Urban stirrade på Mari helt förbluffad och faktiskt lite rädd. Han hade aldrig sett henne så arg förut. Hon var högröd i ansiktet, ögonen blixtrade och hon såg ut att vilja klösa ögonen ur honom. Dessutom hade hon inte vid ett enda tillfälle under alla dessa år nämnt någonting, aldrig verkat bry sig om saker och tings ordning. Det vill säga att han utnyttjade hennes man, för nog visste han att det var precis det han höll på med. Vad skulle han lämpligen svara på hennes utbrott?

– Vad menar du? började Urban och såg väldigt ledsen ut i ögonen. Jag vet ju inte vad jag skulle ta mig till om jag inte fick den här hjälpen. Hans underläpp darrade och han hade tårar i ögonen…


En liten fantasi med livets erfarenhet som grund. Men är kusinen full av ondska eller är han bara en egoist som trots att han var 60 bast, aldrig behövt ta ansvar själv? En människa som behöver en “doer” och “helper” hela livet ut? Finns genuint onda människor, eller är de en produkt av uppväxten och livet?

Följ och gilla:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *