Magiska möten

Under ett helt liv möter vi många människor. Ju fler år vi lever, desto fler möter vi, relativt sett. En del människor möter vi och skiljs ifrån av olika anledningar. En del människor blir vänner för livet. Ibland skapas värdefulla och livslånga relationer tidig i livet. Ibland dröjer det innan det magiska ögonblicket infinner sig då vi möter en själsfrände. Ett sådant möte vill jag berätta om nu.

I somras träffade jag Irene som är bördig från Tornedalen för för första gången – på riktigt. Visst, vi hade setts helt flyktigt i min födelsestad Boden där hon bor och som jag lämnat för grannstaden Luleå. Vi har också setts och hörts en del via Facebook och jag bland annat har njutit av Irenes morgonbetraktelser.

Jag har länge vetat att Irene är kristen och därtill politiskt engagerad i kyrkan. Själv har jag, som också är född under den svartvita tiden, burit med mig en barnatro ganska djupt begravd inom mig. En barnatro som jag ibland hårdnackat förnekat och som ibland fått flyta upp till ytan under livets gång. I somras kände jag då ett pockande behov att diskutera trosfrågor med någon. Jag ville absolut inte vända mig till en salvelsefull präst eller liknande. Jag ville prata vardagsspråk och ställa frågor för att komma vidare i mina funderingar.

Då tog jag efter lång vånda mod till mig och kontaktade Irene med frågan om vi kunde träffas och prata. Jag var visserligen rädd för att hon skulle säga nej, hon är ju en mycket engagerad och upptagen kvinna, men hon sa ja. Vi bestämde att träffas hemma hos henne över en fika.

Och där högt uppe i skyn på sjunde våningen klev jag in i hennes liv och hon i mitt. Vi pratade om Gud, Jesus och allt möjligt. Jag fick svar på massor av frågor som tog mig vidare i min gudstro och som jag bearbetat sen dess. Det var helt underbart.

Men inte nog med det. Vi fann varandra på många andra plan och pratade om stort och smått, precis som att vi känt varandra hur länge som helst. Det är svårt att beskriva men var helt underbart. Tänk hur det kan bli. I min värld var det helt magiskt och jag kände en frid och lycka när jag begav mig hemåt.

Igår träffades vi igen och fortsatte samtalet, en del om trosfrågor men också om allt möjligt annat. Det var precis som att vi fortsatte där vi slutat vid vårt möte i somras. En lika skön känsla infann sig snabbt, där högt uppe i himlens höjd, i Irenes kök. Nu vågade jag fråga ifall jag kunde få följa med på en gudstjänst/högmässa då hon inte var kyrkvärd eller hade annan uppgift – jag ville prova att ta nattvarden igen. Något jag inte gjort sedan konfirmationen – och det var länge sedan. Jag fick ett ja till svar och behöver bara höra av mig så får jag följa…

Med ett stort leende på läpparna begav jag mig hemåt. Jag längtar redan efter nästa gång vi ses…

Följ och gilla:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *