Att inspirera andra ger återklang

Under många år långt innan jag började skriva böcker har jag haft stor glädje av att inspirera andra människor. Det är så roligt att se någon annan, närstående eller någon jag känner eller träffar i förbigående lyfta sig själv ur det vakuum det är så lätt att hamna i ibland.

Denna lust att inspirera får jag också ge uttryck för i mitt skrivande. Om det jag skriver gör andra inspirerade och glada, då har jag nått dit jag ville. Så tänker jag. Det behöver inte alltid handla om vad jag fäster på pränt i en bok. Jag kan ge ett exempel från idag.

Jag hade lagt ut en liten notis på mitt facebook om att jag satt igång att städa mitt kontor och lade till en bild:

“Tänk så mycket skräp jag har samlat på mig. Nu är det ut med det gamla i kontoret som ska förvandlas till en renodlad skrivarlya”

Och fick en kommentar av en facebookvän:

“Vilken bra ide. Du gav mig inspiration att röja på kontoret tack”

Det är vad jag menar med att inspiration ger återklang. Jag får inspiration och kraft tillbaka. Så är det hela tiden. Så sprid glädje och inspiration och du kommer att upptäcka samma sak.

Följ och gilla:

En Adventsaga – Men gymnastikskorna blev kvar…

Allting var annorlunda på den här tiden och ändå är det inte så väldigt länge sidan. Berättelsen utspelar sig under 1920-talet någonstans i Sverige. Och den är på många sätt rörande, obegriplig och hjärtskärande, men har på sitt sätt en lyckligt slut.

Emil var en ung man som sedan barnsben varit barnsoldat i Frälsningsarmén, något som följde av att båda hans föräldrar var medlemmar i denna frikyrka. Han var tidigt en flitig försäljare av “Frälsis” tidning Stridsropet, uppfylld av Gud som han var.

Hans pappa Nils, var synsk och kunde se både det ena och det andra. Det var en förmåga han ärvt och som sedan också skulle ärvas av kommande generationer. Nils kunde se både det ena och det andra av sådant som skulle komma att hända. Han hade gåvan. Båda han och hans hustru Greta hade kommit långväga ifrån till den lilla staden där de startat en liten rörelse som gav pengar till mat och husrum för dem själva och de många barnen, däribland Emil.

Emil traskade gata upp och gata ner med Stridsropet under armen och sålde till alla han kunde. På fötterna hade han trasiga gymnastikskor vilken tid på året det än var. De hade de inte så fett och allt som fanns skulle delas med den stora familjen. Barnen fick hjälpa till med det. Hans äldre bror Axel brukade reta honom för skorna och säga “Tror du verkligen att Gud släpper in dig i himlen med de där trasiga skorna”. Varvid Nils svarade “Då sparkar jag av mig dem innan”.

Hela familjen bodde i den övre stadsdelen där de hade en liten stuga med tillhörande vedbod och andra uthus. En dag kom mamma  Hilda hem och fann maken Nils i vedboden. Han var i upplösningstillstånd, helt förtvivlad och vrålade gång på gång “Nu har det gått dåligt för Emil”. Synsk som han var såg han precis vad som inträffat.

Emil var som vanligt ute och sålde Stridsropet helt uppfylld av sin mission att frälsa så många som han bara kunde. Kanske var han inte helt uppmärksam när en av den lilla stadens få fordon kom körande. Bakom ratten satt en av de bättre bemedlade i i staden som alltså hade råd med bil. Han sjöng muntert för sig själv efter att ha varit på lokal där han inmundigat några snapsar. Han kände sig glad i hågen.

Så plötsligt dök Emil upp framför fordonet, lite frånvarande och uppfylld av gudomlig glädje och förtröstan som han var. Sen hände det som inte får hända, då mannen med sin bil inte hann styra undan utan körde på den stackars pojken. Emil flög och när man sedan kom fram till platsen för olyckan var Emil död. Han hade farit till Gud, som han själv skulle ha uttryckt det. Vad hände då med den som kört på honom? Ingenting alls. Vid den tiden var det skillnad på folk och fä och eftersom föraren av den olycksaliga bilen var ett “högdjur” fick han aldrig ens stå till svars för vad han gjort.

Bredvid Emils livlösa kropp stod gymnastikskorna. Precis som han sagt hade han sparkat av sig dem innan han for upp till den himmelske Fadern.

Följ och gilla:

KRAFTEN

Det var väldigt frestande att använda ett berömt uttryck här på engelska “The Force” i titeln till inlägget, men jag beslöt att låta bli. Det jag menar med kraften har ingenting med Star Wars att göra.

Som författare behöver jag påfyllning utifrån för att få inspiration. Och den bästa inspirationen hittar jag i naturen som ger så mycket. En promenad i skogen under de årstider det är möjligt, att gå på vattnet (läs isen) när skogen inte är tillgänglig, att påta i trädgården. Att vara tillsammans med familjen är också viktigt för mig. Därefter kommer att sjunga och att träffa andra människor. Det ger mig kraften och därmed inspirationen att skriva, att få alla historier jag har inom mig på pränt.

Ibland behövs extra mycket inspiration utifrån, som när livet är särskilt svårt. Just nu har vi sjukdom av det allvarligare slaget i släkten då en nära släkting till min man fått cancer. Just cancer drabbar inte bara den som är sjuk, det har vi och så många andra fått erfara. Sådant tar på krafterna mer än vad man tror. Då man ska räcka till för allt. Men det sägs att man inte får större prövningar än man klarar av. Hoppas det stämmer…

Så här års med korta dagar gäller det att ta vara på det dyrbara ljuset de få timmar solen visar sig. Dagen är bara drygt 4 timmar lång.

Eftersom jag är en naturmänniska är det inte konstigt att min debutbok utspelar sig i skogen. Så blir det även i fortsättningen. Den kraftfulla skogen kommer att finnas med på ett hörn.

Följ och gilla:

Här finns inga monster eller ond bråd död

♦ Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus och Storytel ♦


Det finns böcker och filmer om i stort sett allt. Då det gäller böcker så finns en uppsjö av deckare där ingrediensen mord återfinns. Spännande javisst, men varför är vi så fascinerade av just dödande? Jag erkänner att jag själv gärna tittar på deckare på TV. Men då ska det helst vara engelska deckare där det visserligen mördas en del, men som har ett stort fokus ligger på karaktärerna som gärna är lite excentriska och udda. Mina favoriter är Midsomer Murders, Kommissarie Lewis, Poirot. Lagom spännande och oftast inte så mycket blod.

När det kommer till böcker, så läser jag nästan aldrig böcker. Jag lyssnar helst eftersom jag blir så lugn och avslappnad av läsning att jag nästan undantagslöst somnar. Men det finns ingen regel  som inte har något undantag. Ibland ramlar det bara intressanta böcker över mig.

Som för en dryg vecka sedan då jag själv hade bokbord på Eyvind 2017 – Norrbottens författar- & berättardagar. Under en timme på lördagseftermiddagen signerade Mikael Niemi sin senaste bok Koka Björn och jag var en av de första i kön. Jag hade bestämt mig för att just den boken kändes viktig och att den skulle jag köpa ett signerat exemplar av. Jag vet ju sedan tidigare att han skriver så förbaskat bra. Ta t.ex. Populärmusik från Vittula som också blivit film. Mikael är förresten en mycket trevlig prick som jag hann växla några ord med. Jag hade inte kommit igång med läsningen av Koka Björn ännu och om du läser vidare så ska du få se vad som hände.

Jag har också ganska nyligt avslutat läsningen av två udda och spännande böcker, dock utan mord och annan ond bråd död.Senast avslutade bok är När Jesus landade i Bromölla av Sten Sture Skaldeman som spekulerar i vad som skulle hända och hur folk skulle reagera. Hur kyrkan skulle reagera, polisen, Socialstyrelsen m.m. En mycket dråplig bok med mycket humor. Ett bokfynd för såna som mig.

Boken jag läste dessförinnan är Kaffe, kaka och kremering Tack! av Kerstin Nedergård (som förresten var min bordsgranne på ovan nämnda Eyvind 2017). En bok som tar upp det här med döden på ett humoristiskt sätt. Då huvudpersonen får ett cancerbesked, bestämmer hon sig för att planera sin egen begravning inklusive allt. Jag skrattade en hel del då jag läste boken, som samtidigt ger en hint om att det där med döden, kan ses med olika glasögon.

Och varför har jag då inte kommit igång med läsningen av Mikael Niemis senaste bok. Jo, mitt i lyckoruset av att hålla boken i min hand och längtan efter att börja läsa tänkte jag “den har väl inte hunnit komma på Storytel?” Men tänk det hade den – och just i kväll ska jag starta upp lyssnandet på boken. Säkerligen med boken i hand för känslans skull 🙂

Tänk vad andra böcker att lyssna på och att läsa inspirerar mig i mitt eget skrivande. Innan jag skrev min debutbok lyssnade jag på massor av sagor på just Storytel. Helt underbart!

Följ och gilla:

De kallas för parasiter

Tro nu inte att jag avser växtriket och runda parasiter på vissnande blad. Nej, jag menar mänskliga parasiter. De kan ställa till med en hel del elände och gör det också.

De ser till att skaffa sig en beskyddare och verkar snälla och behövande till en början. Efter ett tag har beskyddaren tagit parasiten till sitt hjärta och ställer upp i vått och torrt. Men nu är parasiten inte snäll och vänlig längre utan tvärtom elak och krävande. Beskyddaren gläds dock åt de få tillfällen då parasiten är sitt gamla snälla jag och förlåter elakheter och ibland även fysiskt våld. Beskyddaren är nu plötsligt den behövande som behöver någon att beskydda.

Samtidigt sprider sig verkningarna av parasitens beteende i omgivningarna. Inte sällan får andra ställa upp för beskyddaren för att inte denna ska gå under. Åh vad jag önskar att de mänskliga parasiterna förvisades till yttre rymden. Om det nu bara vore möjligt…

Det här handlar inte om invandrare, vi ska vara glada över att vi kan ta hand om människor som har det svårt. Det handlar om vilka män och kvinnor som helst som ikläder sig rollen som parasit eller beskyddare på ett negativt sätt, på ett sätt som skadar och gör så illa. Och vem kan laga brustna hjärtan?

Följ och gilla: